En orgie av upplevelser

 HEWROO!

     Jag är 14 månader gammal och heter Den Där Tanken, men alla kallar mig - mycket logiskt - för Timmy. Det är jag som är anledningen till resan som den här bloggen handlar om. Det var ganska exakt 20 månader sedan jag först skapades i medvetandet av en mentalt ofullständig person vid namn Jimmy. Det tog mig hursomhelst ett halvår innan jag hade lärt mig tillräckligt mycket om världen för att kunna ta över den här labila tankeverksamheten från min knappt 30 år äldre företrädare. 

     Mitt första minne av livet är en plats som kallas för Singapore, där jag materialiserades den 1 mars 2012, för att hjälpa stackars Jimmy på hans krokiga resa genom livet. Därifrån tog jag oss - Tjimmy - till Malaysia, där jag nästan lyckades avsluta vår korta resa tillsammans genom att utmana en undervattensström i uthållighet. Hursomhelst, genom Jimmys sista krafter och mitt briljanta - då två veckor gamla - intellekt lyckades vi överleva det här och tog oss sakta men säkert vidare genom Sydostasien.

     I Thailand lärde jag oss - den hårda vägen - att äta chili. I Japan tog jag på mig uppgiften att inse och erkänna TV-spel som en kultur. Efter det tvingade jag oss att hitta balans på en stor bräda på en stor våg - genom magplask, kallsupar och våglavetter - i Indonesien. Jag har fått oss att klättra i berg, kramas med tigrar, gå bananas med apor, paddelsurfa och ta hand om herrelösa hundar, med ett betydligt öppnare - tack och lov - sinne som resultat.

     I Australien förflyttade jag mig från högra till vänstra hjärnhalvan för att lära den oduglige smålänningen att sitta på höger sida i bilen och att köra på fel sida av vägen; även, så klart, känt som extremvänstertrafikskörning (vilket för övrigt, enligt det svenska språkets logik, är ett ord). 

     Nya Zeeland fick mig - Timmy, den fantastiska tanken - att inse vad "höga berg och djupa dalar" verkligen innebär. Om Jimmy förstod något överhuvudtaget är högst oklart, men han log fånigt hela tiden, så han verkade åtminstone gilla de utomordentliga känslorna som jag levererade.

     Ååååh, vad bra jag är, på allt! Ville bara klargöra det för dem som känner något som helst tvivel för världens kanske mest fantastiska tanke, Timmy den magnifike. 

     Genom mig har vi firat kinesiskt, västerländskt, balinesiskt och thailändskt nyår, genom drakdans, raketer, tystnad och vattenkrig. Det sistnämnda överlägset festligast. Jag har gjort oss bekväma med att kommunicera med främlingar, övertygade om att allt är möjligt, tvärsäkra på att pengar inte kan mäta sig med livets rikedomar, samt försäkrade om att den positivaste, ärligaste och ödmjukaste personen i rummet alltid vinner (även om det förstås inte finns någon anledning att bete sig på det viset om man råkar vara en ytterst eminent och fullständig tanke, vilket man så klart råkar vara).

     Ja, jag är fan i mig bäst, alltså! Ok, Jimmy har också blivit en smula bättre på att ta tillvara på livet, men han är fortfarande en rookie i jämförelse med den allsmäktige tanken Timmy, alltså mig. 

     I övrigt har vi simmat med delfiner, åkt rutschkana nedför vattenfall, fyllt 30 (trots att jag i själva verket bara var drygt nio månader gammal när det inträffade), matat och badat elefanter, kitesurfat, lärt oss att hålla andan i 3 minuter genom fridykning, nästan avlidit - igen - på grund av extreme downhill mountainbiking, helt omedvetet snubblat in på ett poolparty fullt av strippor, samt kelat med kängurur. 

     Mmm, det är nog det mesta som mitt fantastiska liv som utomordentlig tanke har innehållit. Eller, det finns kanske några saker till som kan nämnas, exempelvis strutsridning i Vietnam, sashimi på en bergstopp down under, Sushi på Tokyo Fishmarket, tubing i Laos, trekking i Chiang Mai, dykning med sköldpaddor och hajar, surfing med delfiner, vrak- och grottdykning, vandring genom Middle Earth, kayaking i Milford Sounds fjordar, Sandras fantastiska campervan-käk, Laos BBQ, Aussie BBQ, Petronas Towers i KL, Blue Mountains i Oz, slow boat på Mekong River i Laos och världens genom tiderna vackraste soluppgång över Lake Tekapo i Nya Zeeland. Ja, listan över mina och min undersåtes bravader innehåller det mesta som kan önskas av ett gapår helt enkelt. 

     Nu ska jag strax lämna lille Jimmy till verkligheten och ta någon annan vilsen sökare under mina vingar. På återseende, bitches!

     Hmm, just det ja, jag har hjälpt den mindre intelligente smålänningen från Stockholm att skriva lite också, men det, mina vänner, är - bokstavligen - en annan historia...

//Tjimmy

Lite bilder från de senaste månaderna: 

Beachhäng på Frank's Bar, Bali.

Lokalbefolkningen går lös i vita kläder dagen innan Silent Day för att fira det balinesiska nyåret. 

Praying for surf. 

Kintamani. En by med 0 vita invånare och hus där man sitter på golvet och äter med händerna. Det här huset är tillfälligtvis omgjort till tatueringsstudio. Vi käkar chili, dricker whiskey och kollar på när Josh kompis får en ny tatuering.

Cock Fighting, Kintamani. Tupparna får varsitt rakblad på ena tassen, sedan rycker arrangörerna av fjädrar ifrån tupparnas halsar för att göra dem förbannade. Efter det slåss de i ca 30 sekunder tills en av dem faller ner död på marken, till glada rop och upphetsade applåder. Kulturkrock!

Kintamani. Josh's hem, där hela hans släkt bor. Alla - ca 20 pers - äter tillsammans varje dag och hänger utanför deras respektive hem. Josh på gura. 

Relativt basic hem, men trots brist på pengar, möbler, kläder och andra materiella ting är de väldigt lyckliga här, så länge de har sin hälsa och varandra. Fint! Tänkvärt! 

Gathörnshäng på Silent Day. Som enda vita man i byn valde jag mina enda och diskretaste skor för att inte sticka ut så mycket. I många delar av Bali får man inte gå ut den här dagen, men det bryr man sig inte riktigt om i Kintamani. 

Garage!!! Kintamani. Josh - min vän som tog med mig till sin by för Silent Day - sjunger. Volymen är hårdrock. 

Dagen innan Silent Day har de parader över hela Bali med Oga Oga-figurer som de bär genom  öns gator för att sedan bränna upp dem. Intressant tradition. De lägger ner mycket energi i de här byggena. 

Oga oga-parad, Kintamani. 

Soluppgång över vulkanen från mitt fönster i Kintamani. 

Monkey Forest, Ubud. 

Monkey Forest, Ubud. 

St. Patricks Day, Kuala Lumpur.

Isbar, Koh Samui. 

Istuk-tuk och isdrake i isbaren, Koh Samui. 

Utgång, Green Mango, Koh Samui. 

Mycket oväntat poolparty, Koh Samui. 

Den här legenden dök upp på båten mellan Koh Samui och Koh Tao. Från början trodde alla att han var spritt språngande galen, vilket iofs inte är så långt från sanningen. Han började sjunga och efter ett tag sjöng hela båten med i bla Bohemian Rhapsody. Fantastisk människa!

Pub Crawl med vänner från Angola, Koh Tao. 

Ring of fire, Koh Tao. 

Elephant Nature Park. En plats strax utanför Chiang Mai som jag tycker att alla borde åka till. Elefanterna får leva fritt i den här parken tack vare en ensam kvinnas kamp för att rädda elefanter som blir misshandlade, vilket är de flesta elefanter i Thailand. 

Songkran, thailändskt nyår = 4 dagars vattenkrig. 

Thailändskt mobilt ljudsystem. 

Songkranparad. 

Vattenkrig! Sverige, England och USA mot resten. 

Kambodja och Vietnam

Ho hoo!

      Det börjar bli dags att tänka på refrängen, som man säger, om man är tillräckligt tuff. Den ’vanliga’ vardagen och verkligheten väntar runt knuten och fantasivärlden som jag byggt upp under ett års tid börjar sakta men säkert att tyna bort.

      Här sitter jag och börjar uppriktigt bli trött på vad Bali har att erbjuda. Jag har ingenting emot Bali – tvärtom, faktiskt – och jag skulle inte vilja påstå att jag klagar, men det känns inte riktigt lika spännande längre. Det blir – tro det eller ej – till slut en vardag i att fara omkring i Sydostasien och vara den övertrevlige ’Jimmy from Sweden’. Att göra i stort sett ingenting alls tar på de mentala krafterna och saknaden av snö och rutiner letar sig fram från den där platsen i bakhuvudet där det i vanliga fall bara befinner sig strunt. Det är till exempel där jag har stoppat undan ’Sex and the city 2’, som jag av misstag råkade kolla på i början av resan. Där finns också minnet av godispåsarna jag fick som barn, som visade sig innehålla frukt och russin istället för sådant som man lever för som godissugen grabb.

      De senaste resmålen har varit Kambodja och Vietnam. Mycket intressanta platser. Innan det här låtsasåret tog sin början hade jag en bild av att länder som Kambodja och Vietnam etc var fattiga länder, där folk bodde i fallfärdiga hyddor utan elektricitet och tillverkade sina egna förnödenheter. Det här är i och för sig – till en väldigt liten del – sant, men det moderna samhället som vi känner till finns också här. Överallt, faktiskt. I Siem Reap och Phnom Penh i Kambodja är det möjligt att sätta sig på ett café, dricka en fantastisk kaffe, slänga upp sin laptop och se sådär upptagen ut som jag bara trodde att man kunde göra i Stockholm. I Saigon och Mui Ne i Vietnam är det lika normalt sätta sig på en uteservering, sänka en bägare och skratta inombords åt människor med konstiga kläder och frisyrer som det är på Avenyn i Göteborg. En fantastisk måltid – med västerländska mått mätt – kan införskaffas i stort sett överallt och de serverar vin lika fånigt på ’finrestaurangerna’ i Kambodja som de gör i Sverige, Australien, Japan, Singapore och USA. I det stora hela är skillnaderna betydligt färre än likheterna.

      På vissa platser blir det dock mycket påtagligt att vår historia och vårt samhälle skiljer sig åt. I centrala Phnom Penh gjorde man, så sent som på sjuttiotalet, om en skola till ett fängelse, där de som fördes in dog där efter några månaders tortyr. Det var den sympatiske Pol Pot och hans Khmer Rouge som låg bakom detta illdåd. Ett par timmar i S-21 – numera Toul Sleng Genocide Museum – gör att man helt plötsligt blir påmind av den medmänskliga delen av sitt förnuft som gör sitt bästa för att förklara för en att sådana här saker inte inträffar i världen. När jag sprang runt i tunnlar som Viet Cong använde under Vietnamkriget för att överlista sina fiender, så tyckte jag att det var ’lite läskigt’ och obehagligt att befinna sig under jord i 40-gradig värme i väldigt trånga utrymmen. Att det pågått ett väldigt blodigt krig här för 40 år sedan är något som jag inte förstår, trots att jag vet att det guiderna berättar för mig är sant. Det är helt enkelt något med krig och död som inte passar in i min fantasivärld, bestående av stränder, trevliga människor och billig, kall öl.

      Stockholm, Sverige – snart ses vi.

//Jimmy from Sweden

Den här bilden är lätt för mig att relatera till. Trots att Angkor Wat är en fantastisk plats är det också en mycket, mycket överbefolkad plats. Att hålla sig undan för fotograferande turister är prio 1. 

Ett sånt här sommarhus ska jag ha när jag blir stor.

Att lyckas ta en bild på en häst, utan en enda turist på, med Angkor Wats huvudtempel i bakgrunden är en mycket imponerande bedrift. Bra jobbat Sandra!

Pol Pots regime nöjde sig inte med folkmord, de utförde även flertalet statyhalshuggningar i Angkor Wat, där det numera är en utmaning att hitta en staty med huvud. 

Note to self: En sån här balkong ska det va på sommarstället.

Enligt mig, det mest imponerande templet i Angkor Wat.  Att det står femtio människor runtkomkring mig och fotograferar samma sak är förstås något som gör upplevelsen lite sämre än bilden. 

Note to self 2: Plantera ett träd, NU! Annars kommer sommarstället inte vara lika imponerande som det här bygget. 

Rättelse: Plantera två träd, NU!

Ett garage i det här stuket skulle nog göra sig. 

Kungens pappa hade nyligen avlidit när vi var i Phnom Penh, därav den gigantiska bilden vid entrén till det kungliga palatset. 

Independence Monument, Phnom Penh. Natt. 

Independence Monument, Phnom Penh. Dag. Snäppet ståtligare när det är mörkt. 

S-21. Skolan som blev fängelse som blev folkmordsmuseum.  Gungställningen till vänster gjordes om till tortyredskap, där Khmer Rouge hängde upp fångarna i armar och ben, piskade dem och höll deras huvuden i de vattenfyllda krukorna tills de svimmade. Då väckte de dem till liv och gjorde om proceduren, om och om igen. Fångarnas enda brott var att de inte tillhörde Khmer Rouge. 

En av S-21 lyxigare celler. Avsedd för politiskt viktiga fångar. 

Tortyrredskapet från tidigare bild. 

Foton av alla fångar i S-21 - ca 22.000 - finns uppsatta i museet idag. 

Av säkerhetsskäl, dvs att fångarna inte skulle kunna ta självmord genom att hoppa, satte de dit taggtråd. 

Totalt 7(!!!) fångar av ca 22.000 överlevde S-21. Mannen på bilden är en av dem. 

De mindre lyxiga cellerna i S-21.

Mui Ne, Vietnam. 

Mui Ne, Vietnam. Kitesurfing är extremt populärt här. 

Sanddynor utanför Mui Ne, Vietnam. 

Ready to kite. 

-Har du ridit på en struts någon gång?
-Ja. 

Panda. Hyfsat populär på vandrarhemmet i Mui Ne. 

Saigon. 

Ingång till tunnlarna som Viet Cong använde sig av för att överlista sina fiender. Gerillakrigsföring i dess sanna bemärkelse. 

Soldat från den Sydvietnamesiska armén berättar om hur Viet Cong vann kriget genom sitt tålamod och sin gerillakrigsföring. 

Platsen är idag full av krigsklenoder och föremål från kriget, bla skor med bakochframvända sulor som Viet Cong använde sig av för att få fienden att tro att de sprungit åt motsatt håll. Föremålet på bilden är inte en bakockframvänd sko, det är en stridsvagn.

Fällor, som tidigare fanns över hela området. 

Tunnlarna. 

100 meter 40-gradig tunnel. Hög puls.