En glad blogg om roliga fiskar och ballonger: juni 2012

Staden är helt fantastisk! Det är svårt att göra den rättvisa med bilder och texter. Det här är en stad som, enligt mig, absolut bör upplevas. Det var inte i närheten av vad vi förväntade oss; trots väldigt höga förväntningar så överträffade Tokyo dem. Det är typ som att jag äntligen fattar filmen ’Lost in translation’.

Män i kostym och slips sticker från kontoret sent på kvällen och åker rakt till arcade-hallen. De ställer portföljen bredvid klassiska gamla SEGA-spel och sitter där och går bananas i flera timmar. Ljudnivån är väldigt hög och ljuden är ett virrvarr av allt från Tekken-lavetter till Tetris-blipp och laseravfyrande rymdskepp av old school-modell. Det är en fantastisk upplevelse och man går ut i regnet med ett leende på läpparna. Neonlampor lyser från alla håll, skyskraporna sträcker på sig och anime-actionfigurer och mangatidningar finns i så gott som alla skyltfönster.

Välklädda servitörer hoppar fram och säger hoi(!!) och gör sitt bästa för att på japanska förklara att de inte pratar engelska. Menyn består endast av japanska tecken och efter att ha pekat på bilder och siffror i tio minuter, med fyra olika servitörer beställer vi världens godaste Sashimi. Gott, dyrt, värt det.

En cykel kostar, till skillnad från allt annat, typ ingenting att hyra under en dag. Ett utomordentligt bra sätt att se staden, som från sadeln efter några timmar känns hur stor som helst. Det är i stort sett platt och det går lätt att cykla från ena änden till den andra. Av någon anledning är det uppförsbacke och skitjobbigt att cykla från den andra änden till den ena, men vi har inte tid eller lust att gnälla så vi hyr en hoj nästa dag också och gör om alltihop.

Ungdomar i rosa-gula-blå-lila-röda-gröna-vita-svarta kläder hänger, med betoning på hänger, vid Shibuya Crossing och tycker att det är skitkul om man kommer fram och vill ta bilder på dem. Fyrvägskorsningen med diagonala övergångsställ fylls av människor så snart det blir grönt och ett organiserat kaos uppstår, men återställs direkt när det blir rött. Det ser ut att fungera lite för bra på något sätt.

Vi är på en karaokebar. För ett mycket rimligt pris får man dricka hur mycket man vill och häva i sig så mycket glass man orkar. Världens tondövaste tysk sjunger ballad efter ballad. I vad som kan vara resans roligaste ögonblick håller vår japanske vän Tokoyo san kameran bakochfram och tar kort på sig själv, med blixt, varpå han säger ”Aaaa, suse me, suse me, solly solly…”. Alla vill sjunga hela tiden och det låter för jävligt, trots att det känns ganska bra för tillfället.

Det är söndag och Yoyogiparken är full av människor. En av de vackraste platserna jag besökt fullkomligen kryllar av människor. Några spelar badminton, andra går på lina och några jonglerar. En del springer runt som galningar medan andra tar det extremt lugnt på en filt med en piknickkorg. Vi tillhör det senare gardet och det känns som att världen ler mot oss. Problem och stress finns någonstans många ljusår bort. Lugnet och den japanska kulturen finns överallt. En flaska billigt vin från Seven Eleven smakar gudomligt och glädjen hos människor omkring oss smittar av sig.

Att sätta sig på planet mot Bali känns bra för plånboken, men sorgligt för sinnet. Nästa upplevelse blir nog minst lika bra!

//Jimmy